En sommardag i Sandträsk

”Det var en kväll i juni”. Så börjar en av Lasse Berghagens mest välkända sånger. Nästan så skulle också denna berättelse kunna inledas. Skillnaden är att det var en dag i juni som denna berättelse tar sin början. Det var den första juni 2026, sommarens första dag, som vi, min fru Ann-Catrine och jag, gav oss iväg på en utflykt vi sedan en tid planerat att göra. Eftersom vi vistas i vår kyrkstuga i Norrfjärden ett par veckor i slutet av maj och början av juni, passade det bra att göra det nu. Det var åtta mil till utflyktsmålet, den lilla byn Sandträsk, några mil nordväst om Boden. Och nu var vi på väg.

Det var en mulen, grå och regntung dag. På andra sidan Boden var vägen rak och körvänlig, men ödslig och i princip otrafikerad. Det var inte många som tänkte sig till Sandträsk denna måndag och inte många kom därifrån heller. Det var den gamla, sedan många år nedlagda sanatorieanläggningen, som väckt vårt intresse. Vad skulle vi dit att göra, kanske någon undrar?

Det finns tre anledningar:

Den första var att när min fru föddes i september 1953 var hennes pappa och min blivande svärfar, Martin Holmquist, inlagd på sanatoriet i Sandträsk. Han hade drabbats av tuberkulos (TBC) – en lungsjukdom som hade börjat härja i Sverige från slutet av 1800-talet och höll sitt grepp om landet långt in på 1900-talet. Den behandling som gavs på sanatorierna var möjligheten att få andas ren och frisk luft. Därför byggdes sanatorierna i höglänta områden, långt från orena stadsmiljöer. De som var riktigt illa däran kunde få hela eller delar av en lunga bortopererad. Vad Martins vistelse i Sandträsk innebar var inget som det pratats särskilt mycket om i familjen Holmquist.

Den andra anledningen var att vi för något eller några år sedan råkade se en TV-dokumentär i serien ”Där väggar talar”. Det var den fjärde delen vi såg, som handlade om just sanatoriet i Sandträsk, under programrubriken: ”Vem ska döden välja? I programmet nämndes en uppgift att ca 30 000 personer genom åren varit patienter där men att hälften aldrig kom levande därifrån. Min svärfar fick lämna och fick träffa sin dotter som då hunnit bli något år gammal.

Den tredje anledningen var att min fru som deltar i en bokcirkel, fängslats av en bok de läst i bokcirkeln – romanen ”Tolv andetag till sjön”, som hämtat sitt stoff från sanatoriet i Sandträsk. Nu ville hon och även jag besöka denna speciella plats på jorden. Med hjälp av GPS var det lätt att hitta platsen. Väl framme.möttes vi av denna anläggning.

Vi gick närmare och tog några fler bilder. Det syntes att anläggningen är sliten och under åren varit utsatt för vandalisering.

När vi tyckte att vi fått se det vi ville, började vi gå mot bilen. Precis då kom en dam, som var ute på hundpromenad, ifatt oss och ställde lite undrande frågor om varför vi var där. Damen med hunden visade sig vara kunnig om historien kring sanatoriet. Hon var uppväxt i det lilla samhället och bodde nu bara ett stenkast från den gamla sanatorieanläggningen. Vi fick följa med henne hem där hon visade oss en inglasad karta över sanatorieområdet, sett från sjön nedanför anläggningen. Sanatoriet fungerade i TBC-vårdens tjänst fram till 1964. Då hade andra behandlingsmetoder utvecklats, framförallt antibiotikabehandling. De kommande åren användes anläggningen först som boende för förståndshandikappade, därefter som rehabcenter. År 2002 såldes anläggningen till privata intressen, men det har inte lyckats att få till någon stadigvarande verksamhet.

I förgrunden syns det som var personalbostäder. I nedre högra hörnet ser man piren som går en bit i sjön Sandträsket. Mitt på kartbilden ser man huvudbyggnaden. Vi tackade för all information vi fått och gick vidare för att ta ytterligare några bilder.

Det var med blandade känslor vi satte oss i bilen för att återvända mot Norrfjärden. Vi var glada för den tajming det blev, att vi träffade damen på hundpromenad, som hade så mycket att tillföra till vårt besök. Den sorgliga känslan var att det inte pratats om svärfars vistelse som patient i Sandträsk, om hur det påverkat hela hans familj. Det hade säkert funnits många frågor att ställa. Men de kanske ville lägga allt detta bakom sig och se framåt.

Innan vi lämnade damen med hunden, inbjöd hon oss att komma till ett evenemang den 29 augusti i år i en av de stora salarna i huvudbyggnaden, där författaren till boken ”Tolv andetag till sjön” ska berätta om bokens tillkomst. Det kan noteras att boken är nominerad till årets bok 2026. Då får det bli ännu en sommardag i Sandträsk.