En berättelse om livet i kyrkstuga 19 i Norrfjärdens kyrkstad

Livet är fullt av överraskningar

Så är vi tillbaka i Norrfjärden och kyrkstuga 19, vår stuga. Året är nu 2020.

Jag repade mig efter maginfektionen jag råkade ut för efter vår första vistelse där hösten 2019, men fick en muskulär reumatism, troligen som en följd av maginfektionen. För detta behandlas jag med kortisontabletter, vilket gör att mina besvär inte påverkar mig särskilt mycket.

För Ann-Catrine och mig var frågan om vi skulle kunna åka upp till Norrbotten denna sommar pga de restriktioner som rått under våren. När restriktionerna lättade inför sommaren, insåg vi att det nog var möjligt för oss att resa norrut. Vi skulle mest vara för oss själva i stugan. Inte röra oss i stora folksamlingar utan bara träffa folk i små sammanhang. Så vi gav oss iväg. Och avverkade de 95 milen på en dag.

Dagen därpå, efter en god frukost, for vi ut till kyrkstugan. När vi kom dit såg vi att vår hantverkare hade spikat på brädor på de ställen där den befintliga panelen var som sämst. Det innebar att där sipprade sågspånet ut mellan stora springor. För oss blev det då så klart och tydligt att vi behövde göra något åt fasaden. Hur och vad det skulle bli var vi inte riktigt klara över än. Det enda vi i nuläget gjorde var att måla rödfärg på de påspikade brädorna så att det inte skulle lysa så iögonfallande.

• 

• 

• 

• 

Det första vi såg när vi gick in i stugan var det nya trägolvet och den nya takpanelen i hallen som vår hantverkare hjälpt oss med tidigare på våren. Det blev riktigt bra, tyckte vi. När vi sedan gick in i rummet möttes vi av en tråkig överraskning. Golvet var fullt av vita färgflagor som fallit från taket. Vi hade tydligen använt en färgsort som inte alls matchade med den befintliga, när vi målade taket förra hösten. Så när det gällde takmålningen var vi tillbaka på ruta ett och det kändes som ett riktigt antiklimax. Rådet vi fick av vår hantverkare var att använda färg för utomhusbruk för bättre vidhäftning. Så gjorde vi och färgen sitter fortfarande kvar.

• 

• 

När vi målat om taket kunde vi börja med det som vi hade tänkt starta med – sätta en underlagstapet på väggarna i rummet och sedan måla vitt. Vi kände att vi ville ha mer rymd i rummet och blev mycket nöjda med resultatet.

• 

• 

Vi höll ju inte bara på med arbete hela tiden. Vi umgicks en hel del med Ann-Catrines bror och svägerska och träffade andra goda vänner och deltog också i aktiviteter som anordnades genom Norrfjärdens församling. En lördag kunde vi följa ett barndop vid friluftskyrkan från vårt fönster mot fjärden. Det var trevligt.

• 

• 

Vi har lunchat på lite olika platser i närområdet. En dag besökte vi Alterhedens gårdsbutik, där vi, förutom att göra en del inköp, även åt pitepalt. Några dagar senare blev Jössgården i Sjulsmark vårt lunchställe. En god sommartallrik i en härlig gammal anrik miljö med anor från 1500-talet. Sjulsmark är en by som min fru, från sin uppväxt i Luleå, har en tydlig koppling till. Där bodde hennes morbror och moster, Mårten och Irene Öhman med sina fyra döttrar, alltså Ann-Catrines kusiner. Hon var jämnårig med en av dem och de var mycket tillsammans under uppväxtåren, Moster Irene och två av kusinerna besökte oss i stugan denna sommar.

• 

• 

Tillbaka igen

Efter några fina veckor hemma i Kumla styrde vi kosan norrut än en gång sommaren 2020. Vi hade en del att pyssla med som vi ville ha klart denna sommar. Det gällde framför allt hallen.

Här är bilder som bekräftar min delaktighet i väggbygget samt visar min tillfredsställelse när det är avklarat.

• 

• 

Dagarna vid kyrkstugan för denna säsong närmade sig slutet. Vi kände oss nöjda med det vi åstadkommit. För första gången hade vi vid denna stugvistelse kunnat övernatta där. Det kändes väldigt trevligt även om det än så länge varit ganska primitivt.

Med några bilder av Norrfjärdens kyrka och den sista kvällens magnifika solnedgång avslutar jag för nu. Berättelsen fortsätter i ett kommande inlägg med vad som hände i stugan sommarsäsongen 2021.

• 

• 

•