”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.”

Så lyder det gamla, välkända ordspråket som kan sammanfatta det jag nu ska berätta.

För att ta det riktigt från början. För snart ett år sedan påbörjade vi renovering och omdisponering av två små rum på övervåningen i vårt hus. En mellanvägg revs och vi fick ett större rum. Det skulle bli ett rum för kultur – läsning, musiklyssning och avkoppling – men också fungera som gästrum. Vi har inte haft något sådant, utan när vi haft nattgäster har de fått sova i vår dubbelsäng medan vi fått sova lite primitivare.

När vi framåt adventstiden vara klara med tapetsering och målning av det ”nya” rummet, började vi kolla på bäddsoffor. Vi besökte flera olika möbelaffärer men det verkade vara omöjligt att hitta en bäddsoffa som motsvarade våra önskemål – bäddarna längs med soffan, möjlighet att förvara sängkläderna i soffan, ett sofftyg som vi tyckte om. Vi hade nästan gett upp hoppet när vi kom till den sista affären – men tänk, där hittade vi precis en soffa som vi ville ha. Allt stämde förutom tyget – en inte helt oväsentlig detalj.

Men den trevlige försäljaren, tog fram tygprover, och uppmanade oss att bläddra igenom dem och se om vi hittade något som passade, så skulle han beställa soffan med det tyg vi önskade. Vi hittade ett tyg vi tyckte om och glada i hågen lämnade vi butiken i tron att vi inom ca sex veckor skulle ha en ny bäddsoffa till vårt gästrum.

Till saken hör att det var någon dag i slutet av december som vi bestämde oss för soffan. Vi väntade nattgäster sista helgen i mars, så vi tyckte oss ha god marginal till att få bäddsoffan på plats.

Men så började det hända saker, eller rättare sagt inte hända något alls. Försäljaren ringde efter några dagar och meddelade att tyget vi valt var slut hos leverantören. Vi fick då ta ställning till att ta det näst bästa tyget i den befintliga provkollektion vi hade att välja ur eller avvakta och invänta nya tygprover som skulle komma. Vi valde det senare alternativet. Ett antal telefonsamtal mellan oss och möbelaffären följde. Hur går det? Har ni fått in några nya tygprover? Det var frågor vi ställde och när svaren inte var positiva insåg vi plötsligt att tidsmarginalen för att få soffan till sista helgen i mars började rinna ut. Typiskt, tänkte vi. Men så en dag i början av februari ringde försäljaren och kunde meddela att tygproverna kommit. Så fort vi kunde tog vi oss till affären och kunde snabbt bestämma oss för ett tyg ur den nya kollektionen.

Hur skulle det då bli med leveranstiden? Jo då, det skulle hinnas till sista helgen i mars utlovade utlovade den trevlige försäljaren.

Så följde några veckors nervös väntan. Hur skulle det gå? När jag så ringde och kollade med möbelaffären en dryg vecka innan önskad leverans kollade de i sina papper och fann då att leverans från tillverkaren var beräknad till vecka 14, alltså en vecka senare än vi behövde den. Typiskt, tänkte vi igen. Marginalerna verkade inte vara på vår sida denna gång. Våra nattgäster sista helgen i mars skulle få sova i våra sängar och vi själva i någon vanlig soffa eller på golvet. Det var bara att gilla läget.

Men så hände det otroliga. På onsdagen i vecka 13, alltså samma vecka som vi skulle få våra nattgäster, ringde försäljaren från möbelaffären: ”Vi har en bäddsoffa här som ska levereras till er. När var det ni skulle få nattgäster?” Jag svarade: ”På lördag.” Han undrade: ”Kan vi leverera soffan i morgon eftermiddag (torsdag)?” Och vi önskade ju inget hellre och kände oss väldigt upprymda över upplösningen av vår soffaffär. Det tog dock tre månader i stället för sex veckor,från det vi bestämde oss för soffan. Det blev en långdragen soffaffär. Positivt kan man istället säga att det var tajming på hög nivå. Nu återstod bara det i sammanhanget trevliga besväret att köpa passande sängkläder, vilket gick utan problem.

När våra gäster, Helen och Kai från Halden i Norge, anlände var soffan bäddad och klar att tas i bruk av dem. Vi kunde konstatera att vi trots allt haft marginalerna på vår sida. Och som det brukar sägas i sagornas värld: ”Slutet gott, allting gott.” Men det här var ingen saga utan en berättelse ur verkligheten. Helen och Kai sov gott i soffan och vi känner oss mycket nöjda med den.

Här en bild på våra vänner som premiärsov i soffan:

Som kuriosa kan sägas om det lilla bordet framför soffan: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden.”