En berättelse om livet i kyrkstuga 19 i Norrfjärdens kyrkstad
Här har vi bilden på stugan som den såg ut utvändigt, när vi köpte den.
Livet som kyrkstugeägare börjar
När Ann-Catrine ordnat de praktiska frågorna när det gäller vårt övertagande av kyrkstugan och hon hunnit med en kväll tillsammans med sin bror och svägerska, Herbert och Gun, återvände hon hem till Kumla och hade då ca två veckor kvar på sitt lärarjobb innan pensionärslivet skulle ta sin början. För mig började denna fas i livet något tidigare. Under dessa två veckor planerade vi för vår första resa upp till kyrkstugan.
Söndagen innan vi skulle resa upp till Norrfjärden hade vi sen tidigare bokat biljetter till en konsert i Vadstena klosterkyrka med Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Det var en härlig upplevelse och gav en skön känsla att ha i ryggen när vi om några dagar styrde färden norrut.
Eftersom det var första gången för mig att se stugan åkte vi ner till kyrkstaden så att jag skulle få min första upplevelse av stugan och läget. Med tanke på stugans skick var det ju förstas en upplevelse med blandade känslor. Men jag var förberedd och så var det ju det där med läget, som jag inte kunde klaga på. Jag fick i grunden en god känsla även om jag förstod att det fanns ett stort renoveringsbehov.
Mycket hamnar på soptippen
Efter detta första påseende av stugan körde vi vidare mot Luleå, där vi skulle få bo hos Ann-Catrines bror och svägerska under vår norrlandsvistelse. Av förklarliga skäl var det inte tänkbart att bo i kyrkstugan, men där skulle vi hålla till på dagarna. Vi började med att tömma stugan på det mesta av möbler och gamla brädor. Hyrde en släpkärra och körde alla dessa saker till återvinningscentralen i Öjebyn. Några gamla tidstypiska trästolar fick dock vara kvar.
Vi renoverar insidan först
Eftersom vi hade begränsad tid till förfogande fick vi försöka vara så effektiva som möjligt. Vi hade bestämt att vi skulle hinna med följande moment:
- slipning och lackning av golvet
- fönstermålning inkl. förarbeten
- takmålning inkl. förarbeten
Vi började med golvslipningen. Det kanske verkar konstigt. Men det hade att göra med att vi var tvungna att lämna tillbaka slipmaskinen senast på lördagförmiddagen. Vi hade även påbörjat underarbetena inför målning av tak och fönster. Jag minns att vi lyssnade mycket på Helen Sjöholms och Tommy Körbergs musik på Spotify när vi höll med renoveringsarbetet dessa dagar. På något sätt kändes det lättare att jobba då.
När golvet var slipat täckte vi med papper och rev bort de delar av tapeten som satt löst. Därefter körde vi igång med målningen av tak och fönster.
Ett välbehövligt och välbehagligt avbrott i arbetet gjorde vi på lördagen, då vi deltog i en konsert i Luleå med kören ”Lust”, som leds av Ann-Catrines brorsdotter, Lizette Råberg, som syns längst till höger på bilden.
Det var en härlig upplevelse som gav oss energi för fortsatt arbete. Därför åkte vi tillbaka till stugan och målade på – tak, fönster och golvsocklar.
Gudstjänstbesök
Medan Ann-Catrine lackade ett varv på golvet på söndagförmiddagen passade jag på att gå på gudstjänsten i Norrfjärdens kyrka. Det känns fint med närheten till kyrkan här.
Efter fyra intensiva dagar kunde vi konstatera att vi uppnått vårt beting. Vi hade också hunnit med att umgås med Ann-Catrines bror och svägerska en del. De bjöd på middag på kvällarna. På dagarna ordnade vi luncherna utanför stugan eller vid fjärden när vädret så tillät. Och vi hade ganska bra tur med vädret de dagar vi var där.
När vi ätit lunch på måndagen startade vi hemresan. Vi övernattade i Örnsköldsvik. Resdag två gjorde vi ett stopp i Krylbo, där vi tittade på en våningssäng i allmogestil, som vi sett på Blocket. Den skulle nog passa bra i stugan, tänkte vi. Vi fick några dagars betänketid och körde vidare mot Kumla. Det kändes skönt att snart vara hemma efter de intensiva dagarna i Norrland.
Jag hade inte varit riktigt i form under dagarna däruppe. Hade ont i ryggen och i höger hand, särskilt långfingret. Det hade varit besvärligt för mig att kliva ur sängen på mornarna och det dröjde en god stund innan jag fick upp lite rörlighet i kroppen. Alla moment jag skulle göra påverkades av värken. Värktabletterna hjälpte väl något men jag kände mig nedsatt på något sätt. När vi bara hade några få mil kvar hem, i höjd med Glanshammar, en dryg mil öster om Örebro, kände jag hur det vred om i magen. Väl hemma och efter ett toabesök trodde jag att allt var okey. Men så var det inte. Jag mådde fortfarande dåligt. Efter att ha konsulterat 1177 blev det ambulansfärd till USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro) och diverse provtagningar och några timmars väntan på beskedet att symtomen var för vaga för att jag skulle bli inlagd. Väl hemkommen somnade jag, men mådde fortfarande dåligt morgonen efter. Och efter en tur till vårdcentralen var jag snart tillbaka på akuten på USÖ med skyhög snabbsänka, kräkningar och diarréer. Jag blev inlagd på infektionskliniken och blev kvar i totalt sexton dygn. Som en ytterligare komplikation fick jag även njursvikt. Det blev behandling med antibiotika och drop.
Under dessa omständigheter var tankarna på kyrkstugan ganska så avlägsna. Nu hade jag nog med mig själv, helt enkelt. Men det skulle komma bättre tider och en ny kyrkstugesäsong året 2020. Och det återstod en hel att göra innan stugans insida blev klar. Till detta återkommer jag i ett kommande inlägg.
Berthils Blogg 