Om hopp i en hopplös tid

Eftersom det här inlägget tar sin utgångspunkt i kyrkoårets tema för fjärde söndagen efter trettondagen ”Jesus är vårt hopp”, borde det ju varit skrivet och utlagt innan denna söndag. Nu blev det inte så, men bättre efter än aldrig. Detta inlägg är mitt första på snart ett år. Anledningen till uteblivna inlägg kan jag inte skylla på vare sig pandemin eller tidsbrist. Det har snarare att göra med avsaknad av inspiration. Ämnen finns ju alltid. Och några utkast har jag väl. Men det gäller att komma till skott också. Och nu verkar jag vara på gång. Som du ser av rubriken har jag ändrat perspektivet lite på den aktuella söndagens tema.

Ordet hopp

När jag googlade på ordet hopp fick jag fram följande synonymer: förlitan, förtröstan, förhoppning, förväntan, lit, tillförsikt, ljusglimt, utsikt · språng, skutt, volt.

Det finns en del bevingade ord där ordet hopp ingår. Jag tänker på följande: finns det liv finns det hopp, hoppet är det sista som överger människan. När vi använder dessa bevingade ord eller klyschor om du så vill, handlar det ofta om när sjukdom övergått till dödskamp.

Hopp à la Stina Dabrowski

Du kanske kommer ihåg Stina Dabrowskis intervjuprogram i SVT där hon i slutet av varje program utmanade sitt intervjuoffer att, som symbol för hoppet i tillvaron, genomföra ett hopp upp från golvet. De flesta antog utmaningen, några gjorde det inte och en del fick hon hålla i handen för att de skulle våga. Här på bilden försöker jag mig på ett hopp. Hopp kan alltså handla om rörelse eller att ta ett språng.

Den aktuella bibeltexten

Evangelietexten från Johannesevangeliet 5:1-9 lyder enligt Bibel 2000:

”Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: »Vill du bli frisk?« Den sjuke svarade: »Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.« Jesus sade till honom: »Stig upp, ta din bädd och gå.« Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen,”

En hopplös tid

För den sjuke mannen i bibeltexten innebar begreppet en hopplös tid att han fått vänta förgäves i trettioåtta år på att få hjälp att komma ner först i vattnet, när det kom i rörelse och då kunde bringa hälsa och läkedom till den som hann i först. Han kunde inte av egen kraft ta detta språng.

Så kan det vara i våra egna personliga liv också. Sådant som gör att vi känner en gastkramande hopplöshet i vår livssituation. Det kan röra sig om många skiftande saker, t. ex:

fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa – egen eller någon närståendes
relationer som gått sönder
ekonomiska bekymmer

Och tiden bara går och vi upplever ingen förändring, ser ingen utväg. Men så rätt som det är börjar något att hända, något som liknar ett mirakel.

Jag tänker på Emma Schols, sexbarnsmamman från Edsbyn som i SVT:s Fråga Doktorn, berättade om hur livet återvände för henne efter att hon räddat alla sina sex barn ur branden i familjens hus och hon själv blivit svårt brännskadad. En viktig vändpunkt var när hennes anhöriga var på besök en dag. Hon låg fortfarande i respirator och hörde hur de pratade om henne nästan som om hon var död och i alla fall att de inte trodde hon skulle klara sig. Då kände hon att hon måste ge sig till känna på något sätt. För hon var medveten om att hon behövde deras hopp för att orka kämpa vidare. Med stor ansträngning lyckades hon öppna sitt ena öga och fick ögonkontakt med sin syster. Så fick Emma förmedla hopp till systern och de övriga där i rummet. Och de vågade nu hoppas på Emmas tillfrisknande.

En hopplös tid kan också ses i ett större och vidare perspektiv, där jag just nu ser följande saker som några av ingredienserna:

coronapandemin
klimatkrisen
politisk oro i vårt närområde
flyktingkrisen

Coronapandemin har pågått i drygt två år. En hel värld har drabbats. Många har avlidit med Covid-19, ännu fler har varit svårt sjuka, många med efterföljande sjukdomssymtom. Miljontals människor har varit smittade med lindriga eller inga symtom. Nu är bedömningen att smittspridningen är på nedåtgående och Anders Tegnell har flaggat för att Sverige, likt en del andra länder, i närtid ska kunna släppa på restriktionerna och ta bort stämpeln på pandemin som en samhällsfara. Det vi lärt av pandemin är att vi måste vara beredda på att det kan komma mer av detta slag.

Klimatkrisen är en tickande bomb vars följdverkningar på senare tid blivit kännbar även i vårt land. Jag tänker på stormen som nu senast orsakade många materiella skador i södra Sverige, liksom översvämningarna i Gävle förra året. Hur det ska sluta vet väl ingen.

Den politiska oron i vårt närområde är oroväckande. Varje lands rätt att själv bestämma sin säkerhetsstrategi ifrågasätts. Både Sverige och Finland har fått frågor från Ryssland om hur man tänker när det gäller sin säkerhetspolitik. Är det bara retorik och vapenskrammel eller är det fråga om reella hot?

Flyktingkrisen nådde väl sin kulmen år 2015, men har pågått under flera årtionden dessförinnan och fortgår alltjämt, men i mindre omfattning. Svårigheten är att få till stånd ett fungerande mottagande och en integration av de som kommer till oss, så att de så snabbt som möjligt kommer in i och blir en del av vårt samhälle.

Det finns ett hopp

Har vi grund för att hoppas i en hopplös tid? Jesus Kristus är den grunden. Han är vårt hopp – både i den personliga och privata upplevelsen av hopplöshet men också i den hopplöshet vi gemensamt kan uppleva i det större perspektivet, som jag berört ovan.

Där den sjuke mannens hopp, i bibelberättelsen, hade grusats, kom Jesus och förändrade situationen. Så kan ske också i våra liv och förhållanden, men också i den värld, med dess kriser och katastrofer, som vi lever i. Som i exemplet med Emma Schols kan vi vara med och ge varandra hopp i olika situationer. Ett öppet öga och ett varmt hjärta kan göra stor skillnad. Vi är ju Jesu representanter där vi lever våra liv i vardagen. Och vi är varandras medmänniskor. Under pandemiåren har detta fungerat bra på många sätt. Hjälp med handling, sångstunder utanför äldreboenden, organiserade promenader är bara några exempel.

Några viktiga löftesord i Bibeln

Jag vill avsluta med några starka löftesord i Bibeln om ett hopp som bär:

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”
‭‭Jeremia‬ ‭29:11‬ ‭B2000‬‬

”Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.”
‭‭Hebreerbrevet‬ ‭6:17-20‬ ‭B2000‬‬

Låt Jesus vara ditt hopp i en hopplös tid! Låt oss fortsätta att förmedla hopp till varandra och andra! Om du tycker dig sakna hopp i ditt liv vill jag påminna om texten i slutet av tredje versen i sången ”Vilken vän vi har i Jesus”: