En berättelse om livet i kyrkstuga 19 i Norrfjärdens kyrkstad.
Att ha drömmar om livet, sådant man vill förverkliga, medan man har möjligheter. Det är väl tankar som många av oss lever med under olika skeden i livet. En del vill besöka så många av världens länder som möjligt och möta och berikas av olika kulturer. För andra ger husbilen den frihet man längtar efter. Och så finns det tusen andra saker att drömma om. Som tur är är vi människor olika och därför ser våra drömmar olika ut, och kan förändras över tid. Jag och min fru, Ann-Catrine, provade några år på båtlivet, men kom efter några år fram till att det inte riktigt var vår grej. Periodvis har vi varit inne på att skaffa en sommarstuga på lite lagom avstånd från Kumla, där vi bor. Av detta har det inte blivit något, men kanske ändå något åt det hållet. Vi köpte en kyrkstuga för snart tre år sedan. Den ligger dock inte direkt på lagom avstånd från Kumla. Vi har 95 mil dit, till Norrfjärden med dess kyrkstad, ca 15 km norr om Piteå. Men när våren är på gång blir vår längtan till stugan stark och resan dit känns inte alltför lång. Vi har hittills åkt till stugan två till tre gånger per sommarsäsong. Det känns som att vi i och med köpet av kyrkstugan hittat vårt smultronställe. I det här inlägget ska jag berätta lite om hur det kom sig att vi skaffade stugan och hur det gick till. Men först lite bakgrundsinformation.
Några ord om kyrkstugetraditionen
Förekomsten av kyrkstugor i Sverige kan i en del fall härledas till 1600-talets början. Totalt c:a sjuttio kyrkstäder har funnits i vårt land.
Av kartan, som jag hittade på internet, framgår var – främst i Norrland. I princip varje socken där hade sin kyrkstad. Avsikten med dem var att underlätta för de mer avlägset boende sockenborna att kunna deltaga i de stora kyrkliga högtiderna under året. Kyrkstäderna hade byggts upp i nära anslutning till kyrkan eller något av dess kapell. Kyrkstäderna bestod av olika typer av stugor – enskilda, sammanhängande eller stugor med två till åtta kamrar i varje. Av de sjuttio kyrkstäderna återstår idag sexton, varav de flesta ligger efter den norra delen av norrlandskusten.
Kan nämnas att många av kyrkstäderna som funnits i Norrlands inland till stor del var byggda för samernas räkning.
Den största och mest kända är Gammelstads kyrkstad som numera är klassad som världsarv och syns som nr 31 på kartan, om jag tolkar kartan rätt. Vår kyrkstuga ligger i Norrfjärdens kyrkstad med nr 33 på kartan, c:a 15 km norr om Piteå. Denna kyrkstad är bland de yngsta. Den byggdes upp under 1910-talet. Stugorna i den rad där vår stuga står är några decennier äldre. De flyttades från Öjebyns kyrkstad i samband med att Norrfjärdens församling bildades år 1916, efter en delning av Piteå landsförsamling.
Därför ville vi ha en kyrkstuga
Både Ann-Catrine och jag har våra rötter i Norrbotten. När vi varit upp dit på somrarna och hälsat på släktingar har vi ibland snuddat vid tanken att det skulle vara trevligt att ha en fast punkt att komma till och ha som utgångspunkt för utflykter i närområdet och gemenskap med släkt och vänner. Vi tänkte då att en kyrkstuga skulle fungera perfekt för detta syfte, utan någon egen tomt att behöva ägna tid åt att sköta om. Men under tiden jag arbetade såg vi det orealistiskt eftersom jag inte kunde ha så lång sammanhängande semester. Efter pensioneringen skulle det bli annorlunda, tänkte vi, och så började vi drömma.
Drömmen tar form …
När vi var uppe i Norrbotten sommaren 2019 började drömmen ta lite fastare form. Vi hade fastnat för Norrfjärdens kyrkstad. Den var lagom stor, tyckte vi. Stugorna låg inte lika tätt som i Gammelstad och var nog inte lika dyra heller, tänkte vi. En annan sak som gjorde valet av kyrkstad ganska enkelt var att min fru har de flesta av sina släktingar från tidigare generationer, begravda på Norrfjärdens kyrkogård. Så då var bara frågan hur vi gör för att få tag i en passande stuga? Vi vände oss till pastorsexpeditionen för att höra om de hade några tips. Det tips vi fick var att sätta upp en lapp på anslagstavlan vid ICA-affären, om vårt intresse av att köpa en kyrkstuga. Sagt och gjort. När vi styrde kosan söderut svängde vi in till Norrfjärden och satte upp lappen som Ann-Catrine skrivit. Men – ärligt talat hade vi inte så stor tro på att den lilla lappen skulle ge något resultat.
… och är kanske på väg att bli verklighet
Väl hemkomna började livet rulla på i sina vanliga gängor och våra tankar på att köpa en kyrkstuga hade snart bleknat. Men, som det sägs i Trissreklamen på TV: ”Plötsligt händer det”. Nu hände det för oss plötsligt en lördageftermiddag, c:a två veckor efter vår hemkomst från Norrland. Vi hade hand om vårt lilla barnbarn Rut denna eftermiddag och Ann-Catrine var ute på en promenad med Rut i barnvagnen. Rätt som hon går där ringer telefonen. Då är det någon som sett vår lapp på ICA i Norrfjärden och som har en kyrkstuga som de vill sälja. Det är för ett dödsbos räkning. Det är en av döttrarna i dödsboet som ringer. Ann-Catrine blir förstås intresserad. Efter en stund trillar ett stort antal bilder på stugan in i telefonen, varav du kan se några här.
Drömmen blir verklighet
Nu händer saker slag i slag. Efter att vi tagit helgen på oss att fundera igenom hur intresserade vi egentligen är av just detta objekt hör vi av oss till säljaren och meddelar att Ann-Catrine tar nattåget upp på måndagkvällen för att på plats se stugan. Därefter ska vi ta ställning till om ett eventuellt köp. Sagt och gjort. Ann-Catrine sätter sig på tåget till Luleå på måndagkvällen. På tisdagen åker hon, hennes bror Herbert och svägerskan Gun ut till Norrfjärden. Där träffar de döttrarna till stugägaren Lars Cederlund som avlidit för en tid sedan och vars dödsbo nu vill sälja. Kyrkstugan förevisas och att det finns renoveringsbehov framgår med all tydlighet. Och det var ingen överraskning heller. Det framkom redan vid den första telefonkontakten med säljaren. Stugan hade inte använts på tiotals år, varför skötseln blivit eftersatt. Den hade varit i familjen Cederlunds ägo i två generationer om vi uppfattat saken rätt.
Nu var bara frågan hur vi skulle ställa oss till detta erbjudande. Vi insåg att priset inte var något hinder. Det som möjligen gjorde oss lite tveksamma hade mer med renoveringsbehovet och kostnaderna för detta att göra. Ganska avgörande för oss var att denna stuga var enskild. Men mest ändå var det läget, ett stenkast från Porsnäsfjärden. Vi kunde ana de sena sommarkvällarnas fina solnedgångar. I våra öron ringde vad den kände arkitekten Gert Wingårdh från TV-programmet ”Husdrömmar” brukar ange som avgörande faktorer för placeringen och värdet av ett hus – ”läget, läget, läget”. Så innan dagen var tillända hade vi hastigt och lustigt blivit ägare till en kyrkstuga och även tagit första kontakten med en hantverkare för att få lite mer koll på vad som behövde åtgärdas, framför allt det mest akuta. Det bör väl tilläggas att Ann-Catrine och jag hade ett och annat telefonsamtal denna förunderliga tisdag i augusti 2019.
Nu var vi alltså nyblivna kyrkstugeägare – drömmen var i så mening uppfylld. Men nu började en annan fas. Nu skulle vi leva vår dröm, förvalta vår stuga. Och det skulle snart visa sig att vi hade mycket att lära – och göra. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Berthils Blogg 