Det var en strålande solskensdag, denna söndag i april. Hustrun och jag bestämde oss för att göra en eftermiddagsutflykt till Riseberga, som ligger några kilometer sydost om Fjugesta. Här finns mycket att se och upptäcka. Man skulle kunna sammanfatta det i rubrikens ord att Riseberga är en plats som rymmer tre olika kulturmiljöer – amfiteatern, bönhuset och klosterruinen. Vi valde att besöka miljöerna i bokstavsordning och det visade sig bli i bakvänd ordning efter respektive kulturmiljös tillkomst.

Amfiteatern

Vi började alltså med att gå upp till amfiteatern, som byggdes år 1937. Den syns inte från landsvägen och ligger några hundra meter upp i skogen, inbäddad i ett skogsområde. I början är det en ganska så brant stigning innan man kommer upp till en platå, där man får hjälp av en vägvisningsskylt att känna sig säker på att vara på rätt väg. Eftersom vi gjorde vår utflykt i vårtid kunde vi till vår förtjusning upptäcka både blåsippor och vitsippor på vår vandring.

Varför amfiteatern byggdes har jag inte lyckats få kläm på. Kanske fanns det en tanke om att den skulle ses som en motvikt till de båda andra kulturmiljöerna som haft och har tydliga religiösa och andliga förtecken. Amfiteatern lär iallafall vara Sveriges största utomhusteater och rymmer drygt 1200 personer sittande.

När Lekebergs kommun år 2015 firade sina 20 år som egen kommun, efter att under en lång tidsperiod varit en del av Örebro kommun, hölls en stor jubileumskonsert på amfiteatern, med Benny Anderssons musik. Kommunens egna förmågor i form av musiker och sångare medverkade. Det kan ha varit det senaste arrangemanget där.

En uppgift som jag läst på internet, gäller inför sommaren 2021. Då planerar Lerbäcksteatern att genomföra sommarens planerade familjeföreställningar av ”Emil i Lönneberga” vid Riseberga amfiteater. Tanken är att kunna erbjuda ett mer coronasäkert genomförande. Man tänker inte släppa in fler än 300 personer. Ändå förutsätter ju detta att restriktionerna avseende antal närvarande vid offentliga sammankomster ändras avsevärt. I nuläget förefaller detta högst osannolikt med tanke på den höga smittspridningen av Coronaviruset. Annars är ju detta ett lovvärt initiativ.

Min uppfattning är att Riseberga amfiteater som kulturmiljö främst betjänat olika former och uttryck för samtida profan populärkultur. Det var troligen avsikten när den byggdes.

Bönhuset

Vår vandring går nu vidare till bönhuset. Vi går då tillbaka några hundra meter söderut på platån och snart öppnar skogen upp sig och på den stora sluttande gräsmattan ligger det svagt gulmålade bönhuset. På samma sätt som skogen öppnade upp sig mot de öppna gräsytorna, öppnades minnesarkivet i mig, upp sig när vi gick däröver.

Jag minns dem som något av somrarnas höjdpunkter under min uppväxt på Götabro Kursgård – sommarmötena på Riseberga, alltid tredje söndagen i juli kl. 15:00. Det var Risebergakommittén, ekumeniskt sammansatt av representanter för de olika frikyrkosamfunden, som inbjöd till dessa sommarmaten. De hölls ute i det fria på dessa gräsytor, som på den tiden var lite mer inbäddade av stora lövträd. Vid regn hölls mötet inne i bönhuset. Dessa möten torde ha börjat någon gång i mitten av 1950-talet. Mer eller mindre rikskända predikanter och sångare medverkade. Ledare och deltagare vid Ungdomens Bibelskola på Götabro brukade också medverka.

Från början samlade sommarmötena stor publik. Men allt eftersom åren gick blev det allt svårare att samla folk till dessa möten. Man försökte med att ändra dag, men det hjälpte inte. Så till slut upphörde Risebergamötet i den formen.

Bönhuset byggdes år 1855 av ägaren till Riseberga gård, Olof Gabriel Hedengren. Det skedde som följd av den folkväckelse som bröt fram i Västernärke, med Riseberga som ett centrum. Det hela kan nog sägas ha startat med Hedengrens dramatiska omvändelse vid Ulvgryts stenar på väg in till Örebro i början av år 1853. Han var då inne i en djup kris efter att på våren 1852 ha förlorat alla sina fyra barn i difteri.

Bönhuset lär vara ett av Sveriges äldsta – kanske det äldsta. Det användes från början som möteslokal för Risebergaväckelsen, men efter Hedengrens död 1870 började bönhuset förfalla. Risebergakommittén såg till att det skedde nödvändiga renoveringar åren 1955 samt 1999-2000.

Sedan milleniumskiftet har det förekommit sommarmöten vid olika tillfällen, teaterföreställningar och konserter av lite olika slag och med olika medverkande. På somrarna 2005 och 2006 spelades ”Hedengrensspelet” för fullsatt bönehus och flera föreställningar. Vår son, Per-Emil, har medverkat några gånger i konstellationen ”Jonatan och Kapellet”, där Jonatan står för Jonatan Lindner. Här följer ett exempel från en sommarkonsert för sex år sedan. KG Mattsson filmade och sången heter ”Brinna för dig”.

Det har också förekommit en och annan vigsel i bönhuset. Så vigdes vår son med sin Johanna där den 5 augusti 2017.

En ny tradition som tagit form är att intresseföreningen för Riseberga någon gång i augusti varje år inbjuder till nattvard och bön för bygden. Vid nattvarden används samma kalk till vinet som användes i nattvardsföreningen på Hedengrens tid. Den finns övriga året förvarad på Hembygdsmuseet i Fjugesta.

Den som vill veta mer om bönhuset och det sammanhanget kan jag varmt rekommendera de artiklar som Karl-Gustaf Mattsson skrivit i ämnet. Gå in på länken här och läs. En näst intill outtömlig källa till kunskap: http://riseberga.dinstudio.se/gallery_73.html

Klosterruinen

Nu lämnar vi bönhuset och de vackra minnen som väcktes där, för att avsluta vår utflykt vid klosterruinen. Panoramabilden här visar ruinens läge i förhållande till bönhuset även om proportionerna inte stämmer.

Klosterruinen utgör resterna av det nunnekloster som var i bruk mellan åren 1180 och 1534. Det var i samband med reformationen och Sveriges övergång till protestantismen som klosterverksamheten upphörde. Det är verkligen en känsla av historiens vingslag att gå omkring i ruinerna av detta kloster. Hade det inte varit för Gustaf Vasas och Olaus Petris skull kanske Sverige fortfarande varit ett katolskt land.

På klosterområdet finns flera olika informationstavlor där klosterlivet beskrivs på ett sammanfattande vis. Intressant läsning om livet i klostret. Gör ett besök och låt dig informeras på plats!

• 

• 

När vi avnjutit vårt medhavda eftermiddagsfika, upptäckte vi att två av våra vänner i kyrkan gick omkring bland ruinerna. Det blev en lång pratstund med dem om både ett och annat, kanske mest om coronapandemin. När vi skilts åt gjorde jag den reflektionen att om vi levt och träffats runt åren 1350-1351, hade vårt samtal troligen rört sig om Digerdöden som då härjade som mest i Sverige. Flera utbrott följde fram till början av 1700-talet.

Förutom alla besökande, turister och andra, är den enda aktivitet som händer på klosterområdet en sammanlyst gudstjänst som Svenska kyrkan arrangerar i det som var klosterkyrka. Detta brukar vara på annandag pingst. Jag är lite osäker på om denna tradition fortgår.

Mer information om klostret finns att läsa på: https://www.wadbring.com/historia/undersidor/riseberga.htm

Avslutning

Efter några timmars vistelse i Riseberga kände vi oss nöjda med vår utflykt och styrde kosan hemåt. Jag ska inte ge mig på att djupare värdera betydelsen av de tre kulturmiljöerna på Riseberga. Alla tre äger sitt berättigande och bör bevaras och vårdas för kommande generationer. Självklart är det också en fördel om de kan komma till användning, mer än vad som varit fallet på senare år. Avslutningsvis tillstår jag att bönhuset på något sätt är min ”hemmaplan”. Utifrån denna positionering har jag full respekt för de övriga två – amfiteatern och klosterruinen – och det de står för och har betytt för människorna i gångna tider.