Nej, det var inte Covid-19. Och inte maginfektion som för ett och ett halvt år sedan. Det var mitt högra öga som spökade. Jag hade känt viss irritation i ögat några dagar, när kontaktlinsen satt på. När jag tog ut linsen på måndagkvällen 8 mars kändes det väldigt obehagligt, nästan som värk i ögat. Och tårarna bara rann. Jag tänkte att det här nog skulle gå över under natten, men så blev det inte. Det blev bara värre. På tisdagseftermiddagen fick jag en akuttid på den nya ögonkliniken vid USÖ vilket resulterade i inläggning och intensivbehandling med antibiotikadroppar under några dygn.
Jag hade alltså drabbats av en elak infektion på hornhinnan i mitt högra öga, vilken dessutom är ett transplantat och därför extra känslig mot om det varit ”min egen” hornhinna. Jag var inlagd i tre dygn och fick ögondroppar två gånger i timmen, natt som dag, drygt två av dessa dygn. På nätterna upplevde jag det nästan som om sköterskan stod vid sängen hela tiden, eftersom jag slumrade till mellan droppgivningarna.
Statusbilder under denna vecka:
Mitt rum och utsikten därifrån:
Pga coronarestriktioner fick jag inte ta emot några besök. Då var det ju lite trevligt att från mitt fönster kunna se det gula hyreshuset där min dotter Caroline bor. Det sociala umgänget med henne och övriga i familjen fick ske via telefon och det gick ju bra. Under coronatiden har man vant sig vid social distansering.
Jag konstaterar än en gång att vi har en fantastisk sjukvård i vårt land. Visst får vi betala för den i form av skatt, men när man väl behöver dess insatser är kostnaden inte särskilt hög. För hundra kronor per dygn fick jag övernattning, frukost, lunch, kaffe, kvällsmat och kvällsfika. Och så all trevlig personal som bidrog till trevnaden. Sist men inte minst den behandling jag fick som gjorde att jag efter tre dygn ansågs kunna fortsätta det lite mer utspridda droppandet på egen hand i hemmet med hjälp av hustrun. Inget dåligt hotell skulle jag säga.
Min status ett dygn efter hemkomsten såg ut så här:
Efter återbesök på Ögonkliniken där man konstaterade att ett sår på hornhinnan inte ville läka, bestämdes att jag skulle utsättas för ett litet operativt ingrepp. Man skulle sy på en liten bit av en fosterhinna på min transplanterade hornhinna. Fosterhinnan skulle tjäna som ett läkande plåster på hornhinnan och därmed bidra till läkning av det sår som inte velat läka. Utanpå fosterhinnan sattes en skyddande lins.
När jag var på ytterligare ett återbesök igår tog läkaren bort den skyddande linsen samt drog bort några sytrådar från fosterhinnan, vilken nu börjat tas upp av kroppen.
Jag har också varit på Syncentralen och fått prova ut en ny kontaktlins på det friska (vänstra) ögat. När jag får den linsen kommer det att innebära ett lyft för min synskärpa. Som det varit sedan infektionen konstaterades har jag, av försiktighetsskäl, inte fått använda den gamla linsen på det vänstra ögat.
Trots de senaste veckornas försämrade syn har jag ändå kunnat spela in några andakter före, under och efter påsken och det känns bra. Att det fungerat är tack vare min iPad, där jag kan förstora både sång- och lästexter.
Hur det kommer att bli med synskärpan på det infekterade ögat återstår att se. Blir den inte någorlunda tillfredsställande är det inte omöjligt att jag få genomgå ännu en hornhinnetransplantation – den fjärde i ordningen. Hur det blir med den saken avgörs väl inom en inte alltför lång framtid. Med undantag för om detta blir aktuellt, hoppas jag att det dröjer innan jag behöver uppsöka vården igen, även om vi har en fantastisk vård, Man vill ju helst vara frisk.
Berthils Blogg 