Nu är vi inne i den åttonde månaden sedan de första coronarestriktionerna infördes i vårt land. Tyvärr har den nedgång i smittspridning vi såg under sommaren, nu i höst vänts till en uppåtgående trend. Tyvärr, men inte helt oväntat. Man såg det tidigt i Europa men nu ser vi det också i Sverige. I vårt Örebro län och vårt Kumla ser det inte alls bra ut. Kumla lär enligt statistik som WHO står bakom vara rödlistad när det gäller smittspridningsnivån. Vi lär vara fortsatt försiktiga!

Under den tid som gått sedan olika restriktioner infördes har dessa korrigerats med jämna mellanrum, allt för att i möjligaste mån hålla smittspridning och belastning av sjukvården i schack. Hänsyn till olika branschers behov har också vägts in i de beslut som fattats. Inom olika samhällsområden har man reagerat på det som görs. Det har på senare tid märkts en otålighet, inte minst inom sport- och kulturvärlden. Även i de kyrkliga sammanhangen märks otåligheten. En samfundsledare sade sig fått signaler om att man i församlingar runt om i landet börjat tröttna på webbsända gudstjänster. Detta kan tyckas konstigt då det samtidigt sagts att man sett bevis på att man når nya människor genom webbsändningarna.

I detta sammanhang konstaterar jag att framförallt i nyhetsrapporteringen kring restriktionerna, men ofta även vid regeringens pressträffar, kyrkorna konsekvent utelämnas när man räknar upp de olika delar av samhället som påverkas av beslutade restriktioner. Man bör då beakta att ca fem procent av Sveriges befolkning är kristna och besöker gudstjänster i olika kyrkor. En grupp på runt halvmiljonen människor som på detta sätt osynliggörs.

Hur som helst verkar det vara så att det nu under coronatiden inte är helt lätt att fylla kyrkorna upp till det bestämda antalet femtio personer när det är gudstjänst. Detta hänger troligen samman med att det finns andra alternativ att delta på, såsom via närradio eller webb-TV. Härom söndagen satt jag hemma och lyssnade till en närradiosänd gudstjänst. Rätt som det var nästan jag studsade till. Hörde jag rätt? Vi uppmanades att akta oss för en osund coronarädsla. Då tänkte jag – vad är en osund coronarädsla? Hur yttrar den sig? Är det att man är överdrivet försiktig i sina sociala kontakter. Kan man vara det? Eller – handlar det om att man uteblir från fysiska gudstjänster, även om de är coronasäkrade, och överhuvudtaget inte vågar gå utanför dörren. Helt enkelt lever mer isolerat än vad Folkhälsomyndigheten påbjudit. Är detta osunt? Det kan bli det i betydelsen ohälsosam coronarädsla. Det är väl riskerna för bl.a. ökad psykisk ohälsa, som man sett tendenser till, som bidragit till de senaste lättnaderna för 70-plussare och övriga riskgrupper. Samtidigt är det väl så att ingen, inte jag iallafall, vill drabbas av denna oberäkneliga sjukdom – Covid19. Här måste vi dock visa respekt för varandras olika ställningstaganden kring detta och inte skuldbelägga dem som av olika anledningar väljer att vara mer restriktiva än vi själva. Viktigt är att ingjuta hopp i denna svåra tid. Ett hopp som vi får hämta från Gud:

Självklart är det en önskan att restriktionerna inom rimlig tid blir överflödiga. Men som Joel Halldorf skriver i dagens ledare i tidningen Dagen:

”Det digitala är bättre än inget, men ingenting mot originalet. Kyrkan samlad som en gemenskap kring Guds ord. Det är mönsterbilden, som man sa förr, och den har visat sig oersättlig.”

Innehållet i Urban Ringbäcks coronasång är ett gott exempel på hur man med glimten i ögat kan hantera den nuvarande situationen.