Det är måndagkväll. Sensommarmånaden september håller på att glida in i höstmörkret och månaden kommer om några timmar att heta oktober. Jag ligger i en sjuksäng på Njurmedicinska kliniken på USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro) och ska försöka sammanfatta september månad som den blev för mig och A-C.

Det började så bra

Fredagen den 30 augusti gjorde min fru sin sista arbetsdag som lärare. Det firades med en trerätters middag. Hela familjen var samlad hos vår son och sonhustru i Hallsberg. Det var mycket gott och trevligt!

För att ytterligare markera att A-C på riktigt gått in i pensionärslivet hade vi köpt biljetter till en konsert i Vadstena klosterkyrka söndagen den 1 september med Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Det blev en riktig höjdare trots att de ”bara” ackompanjerades på piano. Sista sången, ”O klang och jubeltid”, passade så bra in på A-C. Den talade om ett sommarlov utan slut. Klicka och lyssna!

Nu var vi laddade för ännu en norrlandsresa denna sommar och detta på förekommen anledning. Min fru hade nämligen tagit tåget upp till Norrbotten och köpt en kyrkstuga vid Norrfjärdens kyrka, c:a 15 kilometer norr om Piteå. Detta hände i senare delen av augusti och var resultatet av att vi på vår tidigare norrlandsresa denna sommar bestämt oss för att försöka skaffa oss en fast punkt i den byggd där A-C har sina rötter. En affisch på ICA i byn gav resultat och så blev denna stuga vår, med ett fantastiskt läge och en vacker utsikt över Porsnäsfjärden.

Onsdagen den 4 september sträckkörde vi de c:a 100 milen norrut för att under några dagar hinna renovera så mycket som möjligt och köra bort det bohag som ingick i köpet av stugan men som vi inte ville ha kvar. Vi hann måla tak, fönster och golvlister samt slipa och lacka golv. Tapetsering av väggarna insåg vi att vi inte skulle hinna denna gång. Detta plus en del andra åtgärder skulle få vänta till nästa säsong. Till en del arbeten behöver vi ta hjälp av hantverkare.

Under vår norrlandsvistelse denna gång, liksom tidigare gånger, bodde vi hos A-C:s bror och svägerska, Herbert och Gun, i deras lägenhet i Luleå. De är alltid så generösa mot oss, bjöd på mat flera gånger och vi hann även dela gemenskap med dem i deras stuga vid havet.

På lördagseftermiddagen framträdde den kör som A-C:s brorsdotter, Lizette Råberg leder, på ett event i Luleå. Vi var där och lyssnade. Kören heter ”Lust” och här får du ett smakprov, om du vill. Klicka på bilden nedan.

På söndagen deltog jag i högmässan i Norrfjärdens kyrka och fick en trevlig pratstund med en ortsbo vid efterföljande kyrkkaffe.

På måndagen avslutade vi vårt arbete på kyrkstugan för denna gång och vi kände oss tillfreds med det vi hunnit göra. Det var en strålande solig och varm dag. Vi åt en enkel lunch vid grillplatsen intill strandkanten och njöt i fulla drag och drömde om kommande dagar på denna vackra plats.

Kunde det bli bättre än så här? Jo, det hade vi planerat.

Det hade bara gått en dryg vecka av september. Vi var på hemväg och skulle sträckköra de 100 milen igen. Flera saker skulle hända när vi kom hem. Först skulle vi fira A-C:s födelsedag med familjen. Dessutom hade vi bokat en resa som skulle gå av stapeln den 19 september. Sommarens trädgårdsprojekt skulle vi också avsluta. Vi pratade självklart om dessa begivenheter på hemresan och såg fram emot dem.

Så kom vändningen

Jag kände mig dock inte riktigt i form under hemresan. Var trött, orkade inte köra så långa sträckor. Under vistelsen i Norrland var jag påverkad av en förkylning jag ådrog mig innan vi reste norrut. Så hände det. Vi hade bara några mil kvar hem. Då kände jag hur det vred om i magen och jag fick kraftiga magsmärtor. Väl hemkommen rusade jag in på toaletten och tänkte att nu går väl magsmärtan över. Men så blev det inte. Jag fick mer och mer ont i magen. Vi ringde 1177 och jag fick rådet att åka till akuten. Så skedde, jag blev undersökt och prover togs som visade en något förhöjd snabbsänka. Medan jag låg kvar på undersökningsrummet började magsmärtorna klinga av, vilket resulterade i att jag fick åka hem. Efter några timmars välbehövlig sömn blev det morgon och jag ringde vårdcentralen för att söka för ett problem med ett finger som jag haft sedan i somras. Jag nämnde då också att jag varit på akuten kvällen innan pga magsmärtor och att jag börjat få tillbaka dessa. Fick komma till vårdcentralen nästan på en gång, där jag började kräkas. Läkaren ordnade en remiss till akuten. Så var jag där igen och mådde mycket sämre än kvällen innan. Kräktes i omgångar, snabbsänkan hade stigit rejält och mina njurvärden såg inte bra ut. Jag blev inlagd på infektionskliniken för vidare utredning och behandling

Några jobbiga dygn följde, med täta kräkningar och diarréer. Den dag A-C fyllde år mådde jag som sämst. Till slut satte man in antibiotika på bred front, då man inte riktigt visste vad man bekämpade. Hursomhelst piggade jag på mig. Började kunna äta och tycka att maten smakade bra. Och mina värden gick åt rätt håll. Antibiotikan sattes ut och jag fick åka hem tisdagen den 17 september. Jag var dock inte i skick för att resan till Budapest skulle kunna genomföras, så den avbokade vi.

På söndagen upptäckte A-C att jag var sned i ansiktet. Det berodde på en svullnad som satt på insidan av höger kind. Efter konsultation med 1177 blev det åter en resa till akuten. De provtagningar som då gjordes visade att både snabbsänkan och njurvärdena var på väg upp igen. Därför ville de ha kvar mig för observation. Så var jag tillbaka på infektionskliniken igen. Efter någon dag började jag må fruktansvärt illa igen. Så blev det kräkningar och diarréer några dagar. Vid provtagning upptäckte man att en tarmbakterie som man naturligt har, som ett resultat av den tidigare antibiotikabehandlingen tagit överhanden och lett till de nya magbesvären. Nu blev det åter antibiotika specifikt riktad mot denna bakterie. Efter några dygn av illamående, kräkningar och diarréer började jag återhämta mig från magbesvären. Däremot var mina njurvärden fortfarande katastrofalt höga. Det ledde till att jag fick flytta över till Njurmedicinska kliniken för vidare utredning. Efter några dygn där började njurvärdena så sakteliga sjunka, förmodligen till stor del beroende av att jag drack mycket parat med kroppens egen förmåga till självläkning. Jag förstod att det nog inte skulle dröja så länge innan jag skulle bli utskriven från USÖ. Jag förstod också att jag hade en lång väg att gå innan jag skulle vara fullt återställd.

På eftermiddagen denna sista dag i september beställde jag, från sjuksängen, några exemplar av Tomas Sjödins senaste bok: ”Lita på att det ljusnar”, som vår cellgrupp beslutat ha som högläsningsbok framöver. Jag upplevde boktiteln som en positiv utsaga om mitt sjukdomsförlopp. Tisdagen den 1 oktober skrevs jag ut från sjukhuset, även om mina värden inte var helt optimala. Jag tänkte – ny månad, nu ljusnar det även för mig. Hur det gick är till viss mån en annan historia.

Några avslutande reflexioner

• Roligt att som pensionär kunna leva sina drömmar (kyrkstugan)
• När sjukdom drabbar hårt finns vården där och ställer upp till hundra procent, personalen alla kategorier
• Stöttning av familj och vänner betyder mycket när man drabbas av sjukdom
• Sjukdom kan vända upp och ner på egen planering
• Livet är ytterst en gåva och man kan aldrig ta liv och hälsa för givet.