Så här i juletid kommer minnen och traditioner framförallt från barndomens jular i mina tankar. Jag tänker på trevliga julkalas med grannar och vänner. Vi bodde då på den plats som idag heter Götabro Kursgård, då var det Evangelisthemmet, Götabro. Jag tänker på julmötena i Via missionshus, som var återkommande varje juldagskväll under en följd av år. Min pappa var mötesledare och Harry Nilsson i Nälön anförde, på den gamla tramporgeln, den unisona sången på de psalmer som min pappa föreslog. Dessutom sjöng sångarna från Brännebacken flera julsånger. Olika talare stod för predikan. Det var väl lite motvilligt som jag följde med på dessa möten. Hade hellre varit hemma och lekt med julklapparna. Men det var bara att gilla läget och följa med.

Den tunga cykelturen till Torp

Ett särskilt julminne tilldrager sig en julafton när jag var i tolvårsåldern, alltså i början av 60-talet. Händelsen har sin bakgrund i vad jag varit med om några månader tidigare. Som jag tidigare skrivit bodde vi i Götabro. En kilometer därifrån låg Torps egendom, en gård med stor åker- och skogsareal. Det var också den plats där de välkända Torpkonferenserna hållits sedan slutet av 1800-talet. Gården ägdes då och drevs av Rune Torpel. Där fanns också några anställda lantbruksarbetare.

Jag hade börjat intressera mig för arbetet på gården. Den aktuella sommaren hade jag gjort en del arbetsinsatser, typ varit med och plockat flyghavre på fälten, hjälpt till med skördearbetet. Jag var ju inte anställd och fick ingen lön. Det gjorde inte så mycket, eftersom jag tyckte det var så roligt. Jag fick ju bl.a. prova på traktorkörning. Men visst tyckte jag att jag gjort skäl för lite ekonomisk ersättning. Hur som helst – hösten gick och jag tänkte inte mer på det. Det blev advent och julen närmade sig.

Så kom den efterlängtade julaftonen – en lång dags färd mot kvällen med julklappsutdelning, den goda julmaten och förstås pappas läsning av julevangeliet. Av någon anledning var jag borta från hemmet en stund på förmiddagen denna julafton. Då hände något som jag inte räknat med och som jag nu hade oturen att missa. Godsägare Torpel kom nämligen på besök och skulle överlämna ett kuvert till mig. Eftersom jag inte var hemma fick mina föräldrar ta emot kuvertet.

När jag lite senare kom hem och fick höra om godsägarens besök och det bruna igenlackade kuvertet som jag skulle ha, blev jag så klart nyfiken. Tanken flög genom mitt huvud – det är kanske den ekonomiska ersättningen jag funderat på tidigare i höstas. Jag öppnade skyndsamt kuvertet som visade sig innehålla en av vardera följande sedlar:

Etthundrafemtio kronor – så mycket pengar hade jag aldrig tidigare haft i min hand. Och så vackra sedlarna var. Jag blev ju jätteglad, förstås. Men det var bara en sak som bekymrade mig. Eftersom jag inte var hemma när godsägaren kom på besök hade jag ju inte kunnat tacka för pengarna jag fått. Och att visa tacksamhet var något som min pappa inpräntat i oss barn. Nu sa han till mig att jag på en gång måste åka upp till herrgården på Torp och tacka godsägaren. Jag minns att jag kände mig väldigt obekväm i denna situation. Men jag visste ju att att hade pappa sagt en sak så var det bara att lyda. Jag tog cykeln och åkte från vårt hus …

… den en kilometer långa vägen upp till herrgården på Torp. Det var en ovanligt lång kilometer denna gång.

Med ett något bultande hjärta knackade jag på dörren och fick träffa godsägare Torpel och säga mitt tack. När det var gjort kändes det gott i hjärtat och kilometern tillbaka hem kändes väldigt kort.