Jag har en kusin på min pappas sida som är gift med en finländska. De bor sedan flera år i Uleåborg, Österbotten, Finland. Vi har hälsat på dem några gånger under åren och nu var det dags igen då vi ändå var på andra släktmöten i Luleå och Piteå på min frus sida. Det blev ett par trevliga dagar hos dem. Den mesta tiden tillbringade vi tillsammans i deras fina stuga utanför stan. Vi umgicks, fikade och åt god mat under det att solen lyste och värmde.

Andra dagens eftermiddag tog min fru och jag några timmars stads- och shoppingpromenad i centrala Uleåborg. Nere vid hamnen har man byggt några lägenhetshus en bit ut i vattnet. Det går att angöra sin fritidsbåt vid en liten kaj och gå direkt upp till sin lägenhet. Inte så illa. På land mitt emot låg några röda små träbyggnader som inrymmer olika affärer och något café. Det såg riktigt mysigt ut. På hamntorget var det marknad med utbud av olika slag. Trots att vi ganska nyss ätit lunch kunde vi inte motstå frestelsen att dela en portion stekt småfisk med vitlökspotatis och en god röra till. Vi besökte också den vackra domkyrkan.

Det var utanför domkyrkan jag gjorde den stora upptäckten. Något som innebar att det finns en annan koppling mellan Kumla och Uleåborg än att jag, som bor i Kumla, har en kusin som bor i Uleåborg. I den lilla parken ett hundratal meter från domkyrkan fick jag se en staty. Jag gick närmare och såg namnet på den person som statyn föreställde – Frans Michael Franzén. På en gång gick associationsbanorna i mitt huvud igång. Namnet kände jag ju igen som mannen som skrivit några av de mest kända psalmerna i vår psalmbok – adventspsalmen ”Bereden väg för Herran” och påskpsalmen ”Vad ljus över griften, han lever, o fröjd”. För att få en förklaring till varför Franzén står staty i Franzénparken utanför domkyrkan i Uleåborg var jag tvungen att googla. Jag fann då att Uleåborg var Franzéns födelsestad.

Kopplingen till Kumla då. Den hade jag faktiskt något bättre koll på. Jag visste att Franzén hade varit kyrkoherde i Kumla men inte vilken tidsperiod det var. Jag hade också hört att han under sin tid i Kumla skrev bl.a. de ovannämnda psalmerna, troligen i en krypta i närhet av Kumla kyrka. Väl hemma i Kumla igen åkte jag upp till kyrkan och letade upp kryptan och tog bilderna nedan. Jag gillar texten på minnesstenen om att han på denna plats författade flera av sina ”evangeliskt ljusa psalmer”.

Jag grottade ner mig på Frans Michael Franzéns person och biografi och fann på Wikipedia många intressanta uppgifter. Här följer ett utdrag:

Frans Michael Franzén, född 9 februari1772 i Uleåborg, Finland, död 14 augusti1847 i Säbrå församling utanför Härnösand, var en finlandssvenskskald, psalmdiktare och kyrkoman. Han var ledamot av Svenska akademien från 1808 och dess ständige sekreterare 1824–1834, samt medlem av psalmbokskommittén 1811–1819. Franzén var kyrkoherde i Kumla, därefter i Klara kyrka i Stockholm, samt biskop i Härnösands stift från 1834.

Redan vid 13-årsåldern blev Franzén student vid Kungliga Akademien i Åbotrots att fadern helst såg honom gå i släktens spår. Den uppskattning han rönte vid universitetet gjorde dock att Franzén bara kortvarigt försökte hörsamma faderns önskan. Han hann dock under Henrik Gabriel Porthanledning promoveras till filosofie magister 1789.^[1] År 1790 begav han sig till Uppsala universitet där skrevs in vid den finska nationen och studerade Immanuel Kant för Daniel Boëthius. Åter i Åbo disputerade han 1791 med Om språkets ursprung för vilken avhandling han blev utnämnd till docent i vältalighet året därefter. År 1793 debuterade han som poet i Stockholms-Posten. Bland de dikter han publicerade i tidningen märks Menniskans anlete, Den gamle knekten och Till en ung flicka.^[1]

År 1795 anställdes Franzén som guvernör åt Fredrika Bremers far Carl Fredrik Bremer med vilken han gjorde resor i Europa, något som på den tiden endast ankom de riktigt välsituerade. Efter sin hemkomst skrev han sin mest berömda dikt, Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz, för vilken han 1797 erhöll Svenska akademins stora pris. Som villkor för priset ställdes dock vissa krav på smärre ändringar i dikten för att passa den akademiska smaken. Efter detta avstannade hans poetiska nyskapande nästan helt.^[1] I förhållande till familjen Bremer fungerande han senare som examinator för barnen.

År 1796 fick han tjänst som bibliotekarie i Åbo där han snart gjorde akademisk karriär som professor i lärdomshistoria 1798, historia och praktisk filosofi 1801. Som professor verkade han också som inspektor för Nylands nation 1800–1811. Han kom under denna tid till insikt om att filosofin var sprungen ur hans religiösa övertygelse, vilket ledde till att han lät prästviga sig 1803.

Finska kriget 1808–1809 tvingade Franzén att överväga, huruvida han skulle stanna i Finland eller flytta till Sverige. Sommaren 1811 utvandrade han från storfurstendömet Finland till Sverige för att tillträda kyrkoherdetjänsten i regalpastoratet Kumla och Hallsberg. (Först 1840 företog han ett kort återbesök i Finland. I en dikt fångade han sina intryck av folket och landet efter regimskiftet). År 1818 promoverades han till teologie doktor i samband med den av honom varmt hyllade Karl XIV Johans tronbestigning. År 1820 blev han kontraktsprost. År 1824 blev han kyrkoherde i Klara församling i Stockholm, innan han utsågs till biskop i (det odelade) Härnösands stift dit han flyttade 1834 och stannade till sin död. Härnösands domkyrka byggdes under hans biskopstid och hans stift omfattade vid denna tid alltså hela Sverige norr om ärkestiftet. Franzén inspekterade många av stiftets församlingar och skolor och drog sig ej för att uttala kritik, där han ansåg det vara befogat. Detta väckte förvåning, eftersom man ofta trott, att han var en fridens man, som aldrig kunde bli förargad.

Strax sydost om Kumla kyrka (i ”Grottan”) finns en minnessten från 1946 över Franzén. Inne i pastorsexpeditionen (inrymd i nya prästgården – Franzéns gamla prästgård revs omkring 1920) finns en minnesplakett i järn. Framför länsstyrelsen i Uleåborg finns Franzén-parken med en byst (1881) av Franzén på en hög sockel.

Franzén invaldes 1815 som ledamot nummer 367 av Kungliga Vetenskapsakademien. Hans samlade dikter utgavs jämte en biografi i två band av svärsonen Anders Abraham Grafström 1867.

Franzén är kanske främst ihågkommen för sina många bidrag till den svenska psalmboken, varav 22 psalmer fanns i 1819 års psalmbok och 13 psalmer finns i 1986 års psalmbok. Johan Olof Wallin och Franzén var de främsta medarbetarna i kommittén för 1819 års psalmbok.

Vid sin död efterlämnade Franzén sju barn och 23 barnbarn. Av ursprungligen fyra barn i första äktenskapet levde då ett. Av ursprungligen nio barn i andra äktenskapet levde då sex. Hans son Zacharias (Zeth) Michael Franzén blev konsul och ägare till Balingsta och Vidja i Huddinge. Hans dotter Maria Helena Rosina Franzén var gift med Carl Daniel von Haartman; de blev föräldrar till Olof Palmes farmors mor Fanny von Born. Genom kvinnosidan av ätterna von Born samt Lavonius är Franzén stamfar till nästan alla nu levande medlemmar av den månghövdade släkten Palme. Andra Franzén-ättlingar bär namnen Grafström, Kempe^{[särskiljning behövs]}, Hernmarck (släkt), Lagercrantz, von Koch, Curman, Uddenberg, Kilander, Hazelius, Langenskiöld, Ekman (släkt), Uggla (ätt), Wachtmeister, Ankarcrona, Aminoff, Björkenheim, von Wendt, Linder och Westman. Mer än 1 000, år 2011 levande personer, är ättlingar till Frans Michael Franzén. Ingen av dessa ättlingar heter Franzén eller är präst, men åtminstone en är poet.

Tänk vad en upptäckt likt den jag gjorde i Uleåborg kan leda till. Inte bara en förklaring tillkopplingen mellan två städer utifrån en staty utanför Uleåborgs domkyrka. I mitt fall även till en ökad kunskap om skalden, psalmförfattaren och prästmannen Frans Michael Franzén som jag nu delat med dig. Det kändes lite som historiens vingslag. Jag besökte hans födelsestad och bor i den stad där han började sin prästbana och skrev flera av sin psalmer.

Vill du veta mer om Franzén kan du alltid googla.