Att kliva av …

För drygt tre år sedan fyllde jag 65 år och borde väl som ålderspensionär avslutat mitt yrkesverksamma liv då. Nu gjorde jag inte det utan fortsatte, med viss nedtrappning, min anställning på Fonus i Kumla ytterligare två år. Därefter har jag varit timanställd och arbetat när det funnits behov av min insats. Det har varit en bra resa för mig. Jag har ju självklart förstått att dagen närmar sig då jag inte längre är efterfrågad och det med ålderns rätt.

Idag blev det så tydligt. Min chef ringde. Han bad mig rensa min jobbmobil från allt innehåll och alla inställningar. Min mobil skulle övertas av en nyanställd. Det kändes konstigt på något sätt. Inte för att telefonen i sig är så märkvärdig men den står som symbol för arbetet – ett viktigt arbetsredskap.

Jag skulle även lämna in min nyckel. Även den skulle ges till den nyanställda. Nyckeln till arbetsplatsen är också en viktig jobbsymbol.

Något av en vemodskänsla kom över mig. Trots planerad nedtrappning från arbetslivet kändes det nu mer definitivt än någonsin tidigare att yrkeskarriären närmar sig slutet. Nu gäller det att ta tag i livet som pensionär och göra något vettigt av det. Och det finns ju många möjligheter och utmaningar.

Samtidigt är detta läge i livet ett bra tillfälle att summera och eventuellt reflektera över sitt arbetsliv – hur det blev och varför det blev så.

Summering av ett arbetsliv

Under barndomen och tonåren – enkla, tillfälliga sommarjobb av skiftande karaktär, t.ex. bärplockning, skördearbete, springschas, trädgårdsarbete.
Därefter olika ströjobb på fabrik och tryckeri.
Efter gymnasiet och bibelskola – några års evangelisttjänst i olika församlingar inom Helgelseförbundet.
Efter socionomutbildning – en kortare tid som socialsekreterare i Kumla, därefter flytt till Gullänget utanför Örnsköldsvik till en uppgift som deltidspastor i kombination med lärarvikariat och senare några års diakonalt arbete på ekumenisk grund i Örnsköldsvik.
Efter fem år i Ångermanland åter i Kumla – fortsatt diakonalt arbete inom Hela Människan i Degerfors och senare som konsulent i Värmlands och Örebro län inom samma organisation.
Våren 1989 sadlade jag om till den bransch som jag sedan blivit trogen tills nu – begravningsbranschen. Det började med anställning på Götmars Begravningsbyrå i Kumla, fortsatte från sommaren 2004 på Allmänna Begravningsbyrån i Örebro och därefter från januari 2011 fram tills nu på Fonus Begravningsbyrå i Kumla.

Jag konstaterar att det i maj månad i år är trettio år sedan jag började arbeta i begravningsbranschen. Det har varit intressanta år. Skiftande arbetsuppgifter. Den ena dagen inte den andra lik. Meningsfullt på många sätt.

Några reflektioner

Jag hade aldrig som liten några högtflygande drömmar om vad jag ville bli när jag blev stor – kanske lastbilschaufför, banktjänsteman, försäljare etc. Uppvuxen bland pastorer och evangelister på Götabro kursgård var det många som uttryckte att jag så klart skulle bli pastor. Jag prövade detta men fann att det inte var min väg.

Utifrån min kristna tro har jag den övertygelsen att Gud är personlig och kan leda en människa in i rätt arbete i rätt tid. Genom personlig rekommendation av en person jag kände väl öppnades vägen in i begravningsbranschen i ett skede då jag upplevde att jag behövde byta spår.
Jag känner mig tillfreds med det arbetsliv jag nu så sakteliga lägger bakom mig. Alla olika jobb jag haft och de utbildningar jag genomgått har gett mig värdefulla erfarenheter om livet och samhället runt omkring mig.

Något om framtiden

När jag nu snart kliver av arbetslivet helt och full är jag glad att mina barn klivit på. Båda har sedan länge arbeten som de trivs med och lever under goda förhållanden. Närmast ser jag fram emot vårt första barnbarn som väntas födas i maj. Det kan också finnas tid för resor åt olika håll. Engagemanget i kyrkan upptar också en del av tiden.