Ny regering – äntligen

Det var länge sedan jag gjorde något inlägg, så det är väl dags nu. Jag hade ju en del kommentarer direkt efter valet om den på påbörjade regeringsbildningen. Men i det låsta läge som var och då inget hände tappade jag sugen för att kommentera denna utdragna process vidare.

Vi hann få ett nytt år, innan vi fick en ny regering. Nu är den på plats sedan drygt en vecka. Även om den regeringen inte var mitt förstahandsval anser jag att det ändå är bra att en regering slutligen kunde bildas. Det lite kuriosa var att statsministeromröstningen råkade inträffa på min födelsedag, den 18 januari. Som det ser ut nu är inte Alliansen längre ett trovärdigt regeringsalternativ och det tycker jag är synd.

Det ska bli intresssnt att se vad den oheliga alliansen mellan S, MP, C och L kan åstadkomma. Jag håller med de som säger att det måste vara lättare för en borgerlig regering att bedriva borgerlig politik än för en socialdemokratisk. Tiden kommer att utvisa hur det går.

Detta var några reflexioner efter regeringsbildningen. Nu till något annat.

Förintelsens minnesdag

Söndagen den 27 januari inföll minnesdagen för förintelsens offer. Denna dag och under veckan innan har det arrangerats olika minnesceremonier för att hedra offren för en av historiens största och värsta skamfläckar, nämligen utrotningen av ca sex millioner judar under andra världskriget.

Jag deltog i en sådan minnesceremoni i Örebro. Det var församlingen Kristet Center som arrangerade samlingen och deras kyrka var i det närmaste fullsatt.

Det var en mycket intressant och givande kväll. Ett varierat program med tre olika talare blandat med olika sånginslag av församlingens kör och solister. KD:s riksdagsledamot, Hans Eklind, var förste talare. Hans budskap var att vi aldrig får glömma förintelsen och att kampen mot antisemitismen alltid måste föras. Han avslutade sitt anförande med följande viktiga mening: Förintelsen startade inte antisemitism – antisemitism skapade förintelsen. Därefter talade en av de få överlevare som finns kvar i livet i vårt land, Michael Ben-Menachem. I sitt starka vittnesbörd delade han sina upplevelser om det som hände med den judiska befolkningen i hans hemstad och till transporten till koncentrationslägret och skeendet där. Som åttaåring var han helt oförstående till det som hände men i dialog med sin pappa fick han förklaringar på allt det hemska som försiggick. Ulf Cahn, barn till en överlevare avslutade med att trycka på vikten av vi som enskilda personer måste lära oss själva att värdera och behandla andra människor på ett riktigt sätt. Församlingens pastor, Per-Åke Eliasson, ledde en stämningsfull förbönsstund med ljuständning. Sex ljus tändes, där vardera ljuset symboliserade en million judar, varvat med böner för olika aspekter av kvällens tema, allt inramat av musik.

Denna viktiga dag ger också anledning att uttrycka en önskan om att vår nya regering tydligare tar ställning för Israel – den enda demokratin i Mellanöstern – och står upp för kampen mot antisemitismen var och hur den än visar sig i vårt land.

Nu till något mer privat.

Förberedelse för öronoperation

Idag, 29 januari, har jag tillbringat några timmar på USÖ – Universitetssjukhuset i Örebro. Mitt namn har funnits med i en operationskö i snart ett år. Det gäller en eventuell öronoperation. Jag har gjort hörselprov, träffat den opererande läkaren och även en narkosläkare. Slutresultatet av dessa konsultationer blev dock en antiklimax. Sedan läkaren sett resultatet från hörselprovtagningen blev hennes råd att vi ska avvakta med operation, då vinsten för mig vid en operation inte skulle bli särskilt stor i nuläget. Om min hörsel försämras ytterligare kan det dock åter bli aktuellt.